Här äe en av de fina sköterskorna på Strålningen. Alltid glada och vänliga! Glömde fråga om jag fick skriva hennes namn..

Nu berättar jag det jag inte orkade igår

2020-07-23

Efter torsdagens strålning var det fyra timmar kvar till nästa mottagningsbesök - hos  tandhygienisten. Hon kunde se att "rakbladständerna" inte varit nådiga mot mig och erbjöd sig att slipa ner de sylvassa tandkanterna. TACK! Visst gör de fortfarande ont men absolut inte lika mycket som tidigare.

När jag lämnade hygienisten gick jag raka vägen in till Ingrid, dietisten, ett par rum bort. Jag har minskat kaloriintaget men hon morrade inte för det. Så länge jag håller mig runt 1 500 kcal tror jag det kommer att fungera.. 

Sist i "mottagningssjoket" låg strålkontroll hos onkologen; ännu ett nytt ansikte som jag gärna träffar igen. Hon ställde de vanliga frågorna; hur jag mår och hur jag upplever min situation (det ska jag skriva mer utförligt om imorgon). Hon undersökte också slemhinnorna i munhålan svalget och tungan. Fynden motsvarade det hon förväntat sig, sade hon. Hon sade också att jag är duktig på att gapa!!! Senaste gången jag hörde de orden var jag nog i 2-årsåldern. Jag har aldrig tidigare reflekterat över att det kan vara svårt att gapa men nu blev jag riktigt glad  för berömmet. Min idoga träning har alltså burit frukt. 

Det sista besöket var på Strålenheten för den andra strålningen för dagen. När jag sedan väl kommit hem, tvättat och spritat händerna kastade jag mig på sängen. Jag tror jag somnade i fallet mot kudden, jag var helt slut.

 

 

Veckoslutet

2020-07-26

Jag kände mig så glad i fredags, för jag tänkte återkommande på att när fredagsstrålningen var över, skulle endast fyra behandlingar återstå. En annan sak som också gladde mig, var att Joakim skulle köpa blommor till balkongen. Ove skulle träffa honom vid Plantagen i Gustavsberg och sedan skulle han åka hem och plantera dem. Fräscha blommor gör gott för mitt mående.

Peter satt redan i väntrummet, när jag kom till Strålningen  men han hade tiden efter mig. Vi hann i alla fall utbyta några ord innan jag blev inropad. Vi kommer båda att vara klara med strålningen på torsdag.och Peters sista cytostatikakur, som skulle vara på måndag, är avblåst. Hans njurar signalerade att de inte orkar med mer nu. Tur att han klarat de andra i alla fall!
Efter kommande torsdag får vi vila från Karolinska Sjukhuset ett tag. I mitten av augusti.har både Peter och jag fått tid för läkarbesök. Vad som ska hända då vet jag inte men jag gissar att det är ett uppföljningsbesök av behandlingen och att vi får information om fortsättningen.  Om jag inte minns fel kommer jag att följas upp på Onkologen var tredje månad.

Jag har inte en enda gång upplevt dödsångest, vilken jag kanske trodde skulle komma efter ett tag. Jag har heller inte lidit av den isolering coronapandemin inneburet men nu, när jag mår fysiskt dåligt, tycker jag att det är jobbigt att bara sitta hemma. Förut kunde jag ju sitta ute i solen och njuta på båten, vilket jag absolut inte orkar nu. Jag skulle också vilja förbereda mina lektioner till Seniornet men det troliga är att vi inte kommer att starta någon kursverksamhet förrän tidigast våren 2021. Å andra sidan är det nog bra, för jag behöver nog en del tid till att återhämta mig men..... även om det dröjer flera veckar innan jag känner mig frisk igen, vet jag att återhämtningsfasen startar redan om sex dagar. Sådana tankar ger energi trots att jag känner mig svag. Till sist vill jag säga att jag är tacksam över att jag alltid, t.om nu, haft en positiv syn på livet och har aldrig drabbats av hopplöshetstankar. Det är en gåva.

Tänk vad kroppen tål ändå!


2020-07-27

Det är inte direkt med silkestassar man behandlar min cancer, för det skulle inte fungera. För att cancern inte ska kunna döda mig, måste de starka strålarna ta  död på cancern och då krävs stark och tuff strålning. 
Visserligen har jag varit noga med att smörja in käk- och halsområdet ofta och regelbundet men i helgen orkade huden inte riktigt med behandlingen längre. 

Jag har den senaste veckan sett att ett område på halsen; ovanför, nedanför och på båda sidorna om tumören, blivit rodnat och igår kände jag att det utvecklats ett litet, kliande sår i området. Något måste göras.

Strålningen gick bra idag men jag kommer aldrig att vänja mig vid den men förvisso är den inte fullt lika obehaglig som den var från början. "Stråltjejerna" tittade på den begynnande strålskadan och när behandlingen var över fick  jag träffa Erika, en undersköterska som specialiserat sig på skötseln  av strålskador. Hon rengjorde området noga och, tror jag, lade på något smärtlindrande. Sedan fick jag ett täckande förband. Det ska inte röras innan torsdag, då jag ska träffa henne igen. Erika är ännu en person som hamnat på rätt arbetsplats. Hon skötte sitt arbete med stort engagemang och "kan ta" sina patienter på bästa sätt.

Klockan 13:30 kom den över mig - den enorma tröttheten!!! En timme tidigare än de andra dagarna. Jag lade mig och somnande omedelbart och sov sedan i två timmar, d.v.s. nästan en timme längre än tidigare. Kroppen och jag samarbetar fint nu, när jag slutat streta emot och slutat vägra att lägga mig.

Tre strålningar kvar nu! Snart i mål!!!

 

Ännu en av "mina" förtjusande sköterskor.

Två strålningar kvar

2020-07-28

Redan vid det första läkarbesöket fick jag veta att de två sista veckorna med strålning och de två förata efter avslutad behandling skulle utgöra den period som skulle vara allra jobbigast. Skönt då, tycker jag, att det bara är två dagar kvar innan jag är färdigstrålad, för nu är det verkligen inte nådigt. Jag har alltid varit en person som endast kräver lite sömn och har ytterst sällan brukat vara trött. Nu vet jag verkligen vad det är att vara trött - trött utom kontroll!!!

Trots att jag sov två timmar på eftermiddagen igår, kunde jag inte hålla mig vaken längre än till klockan 21. Sedan startade en natt jag sent ska glömma. Klockan 00:05 vaknade jag; lakanen var blöta av svett och jag lade torrt i sängen. En timme senare tog jag en insomningstablett, för trots att jag var trött utom allt förstånd kunde jag inte somna. Jag slumrade till korta stunder. Däremellan ömsom svettades och frös jag. Strax innan klockan sju lämnade jag sängen och förflyttade mig till soffan. Jag tog mina mediciner och hällde uppen näringsdryck. Helst skulle jag vilja slippa äta och dricka över huvud taget några veckor framöver men jag förstår naturligtvis att det är orimligt att begära att sjukvården ska lösa allt åt mig. Jag måste ju vara beredd att kämpa själv också.
Klockan 10 hade jag pinat i mig näringsdrycken och tagit mig igenom förmiddagens gap-, svälg- och tungövningar. Jag kände mig faktiskt rikligt glad, när det var klart. Klar för strålningen klockan 11:10!

Att ligga i strålmaskinen är ett konststycke, för det handlar om millimetrar för att masken ska hamna rätt över ansiktet och  kunna fästas i britsen. Nu känner vi varandra så pass bra, - masken och jag - så jag märker om jag ska höja hakan eller röra ansiktet lite åt något håll. Obs! Det är obetydligt jag kan röra mig med masken på men 1/2 mm kan hjälpa.

Den tatuerade lilla pricken mellan brösten ska också stämma med "kanonen", innan sköterskorna lämnar rummet och startar programmet.

Nu sitter jag hemma i isoffan och kämpar med dagens andra näringsdryck. Sedan måste jag nog bädda ner mig i sängen igen. 

Hoppas morgondagen blir bättre

2020-07-29

Idag fick jag verkligen erfara det, som så många tidigare sagt mig, d.v.s. att de sista två veckorna av strålningen skulle bli mycket jobbiga. Så har det varit och jag har tillbringat största delen av dagen i sängen men jag var på strålningen som planerat. Berättar imorgon om det som hände idag.

Adjö! Aldrig mer vill jag uppleva något dylikt! Det

Äntligen!

2020-07-30

 Igår, en dryg timme innan jag skulle åka till Strålenheten, hände något som gjorde mig förskräckt. Jag satt i soffan och skulle gå till toaletten men kände då, att jag började frysa så att jag skade, t.om tänderna skälvde. Den "diagnos" jag själv skulle sätta, om det skulle gälla någon annan än mig själv, skulle vara "Akut ångestattack" men nu var det ju jag, så den avskrev jag direkt. Dels känner jag mig inte rädd och/eller orolig och dels har samma sak hänt mig tidigare i livet. Det var c:a en månad efter min knäplastik. Den nya knäleden fungerade perfekt, tyckte jag men varför fick jag frossa? Infektion, tänkte jag och kontaktade Sjukhuset. Precis så var det. Tre operationer och fyra månader senare lämnade jag Sjukhuset den gången - då med ett knä som fungerar men långt ifrån så bra som man räknat med från början. 

Åter till gårdagen: jag lade mig under täcket och med dubbla filtar över och en dryg kvart senare släppte frossan. Som väl var påverkades inte strålningen av detta, för jag hann "bli bra" i tid.

Väl hemma igen kände jag mig helt slut och somnade och sov ett par timmar. 

Denna dag har varit lika underbar som gårdagen var vidrig. Anledningen kan ni se på bilden ovan. Under sex veckor har vålnaden bott i ett skåp tillsammans med 12 andra som tillhör samma familj. Nu skulle den bort! Det var en underbar känsla att se den försvinna ner i den svarta plastsäcken för attsedan brännas (om jag förstått saken rätt).  

Sedan  följde ytterligare tre besök; hos sjuksköterska, onkolog och dietist men vad jag gjorde där berättar jag när jag är piggare.

Dåligt ljus i bilden, tyvärr. På datorerna fanns sekretessbelagd information, så jag kunde inte gå in i rummet. Här är några av mina fina ”syrror”.