Bakåt i tanken

2020-09-15

Förvisso lever jag fortfarande ett rätt enformigt liv men när jag tänker tillbaka inser jag att mycket har hänt sedan 30 juli, då strålbehandlingen var över. Från att då enbart ha kunnat svälja några få milliliter vatten i taget till att idag kunna dricka som innan strålningen, är steget stort. Förbättringen har kommit successivt men först nu har jag blivit av med det onda i svalget på vänster sida, den sida där tumören satt. Egentligen har det ju gått fort när när jag betänker vilken oerhört tuff behandling jag genomgått.

Om exakt en vecka hoppas jag vara befriad från den förfärliga peggen och att avlägsnandet sker utan problem. Trots att jag själv aldrig använde sonden, förstår jag att patienter med likartad behandling, som den jag genomgick, rutinmässigt får en magsond inopererad. Det är svårt att få i sig tillräckligt antal kalorier och då är det bra att kunna spruta näringsdryck direkt in i magsäcken. Sväljsvårigheterna gör.att många rasar i vikt. Problemen startar redan efter c:a en veckas behandling och accelererar sedan till att vara som störst de två sista veckorna och ytterligare ett par veckor efter avslutad behandling.

Igår åt jag för första gången en "riktig" matportion, storleksmässigt anpassad för en 3-åring men jag åt upp all mat i alla fall!  Nu hoppas jag att också tröttheten ger helt vika.

Fysiska aktiviteter har inte varit aktuella hittills men när nu vädret ska bli bra, ska jag börja promenera runt här i staden. Huruvida det blir några längre sträckor är ovisst men mitt mål är att jag ska vara i rätt god kondition runt årsskiftet. Hittills har det bara varit fråga om korta utflykter,; till tandläkaren och till doktorn.

Ser fram mot tisdagen

2020-09-19

I min "kattblogg" skrev jag så gott som dagligen men här har det blivit sparsamt, särskilt de senaste dagarna. Anledningarna till det varierar men främst beror det på att jag tycker att så väldigt lite händer, eftersom jag så sällan lämnar hemmet. Så har det varit under lång tid, inte minst p.g.a. väderleken. Skillnad vore om jag kunde gå på bio, träffa vänner eller gå ut och äta. Då skulle vädret inte spela någon roll men att vandra runt i Sundbyberg i regn och blåst är inget som lockar. Igår var det sol men för första gången på länge mådde jag illa, förmodligen en biverkan av morfinet. Morfin är effektivt både med att lindra smärta men tyvärr även biverkningsmässigt. Jag håller på med ett eget utsättande av medicinen men är nog lite för ivrig, för jag fick tillbaka den värk jag hållit i schack och var t ungen att ta en morfintablett men hade inga tabletter mot illamående kvar.

Det finns alltid något jag kan sysselsätta mig med, då menar jag inte att sitta framför TV:n hela dagarna. När Nyhetsmorgon är slut stänger jag TV:n, oftast långt tidigare. De senaste dagarna har jag ägnat åt att försöka förbättra Seniornet Solna-Sundbybergs hemsida. Vår ordförande är ensam ansvarig för den men det är inte det enda han gör för klubben, så den har nog blivit lite eftersatt. En hemsida måste hållas aktuell och även om man tycker att inget hänt, har det ändå ofta gjort det, utan att man reflekterat över det. Jag tittade igenom sidan i förrgår, det var länge sedan senast

Innan jag slutade arbeta som barnmorska, p.g.a. min rygg- och nackskade, jobbade jag på Kvinnoklinikens IT-grupp. Där administrerade jag klinikens hemsidor. Det yttersta ansvaret låg dock på Maria på Södersjukhusets informationsavdelning och av henne lärde jag mig mycket. Jag är långt ifrån fullärd men när jag nu satt och studerade vår dataklubbs sida upptäckte jag att där finns en förbättringspotential. Jag kontaktade vår ordförande, Björn, som jag gillar inte minst för att han inte ser mina synpunkter som negativ kritik utan som det som är min avsikt - att helt enkelt förbättra vår hemsida. Björn svarade nästan direkt på mitt mail och efter det fick jag mycket att fundera över. Det berättar jag om i nästa inlägg

Jag har de senaste dagarna fått mindre och mindre ont i svalget och kan äta så gott som all mat nu. Skillnaden mot tidigare är att inget smakar gott längre -  jag som alltid älskat nästan all mat. Drt är tråkigt men jag äter av förståndsmässiga skäl. Hoppas att matlusten återkommer snart!

Peggen är lika besvärande som tidigare men snart ska den bort. På tisdag vid den här tiden, d.v.s. klockan 14, hoppas jag vara på väg hem från Pegmottagningen UTAN PEG. Oh, vad jag längtar!!!

De här underbara djuren, Stina (brun) och Stisse har varit ett ovärderligt sällskap under min sjukdomstid och rehabilitering. Så här tillbringar de stora delar av dagen, helst utan överkast.

Jiiippi, HURRA, HURRA!!!

2020-09-23
Det har funnits flera milstolpar i min cancersjukdom; att fastställa diagnosen (läkarbesök, datortomografi, magnetröntgen och provtagningar), att genomgå själva behandlingen och slutligen ta tag i rehabiliteringen. Efter att ha fått misstanken om cancer bekräftad har de stora stolparna varit:

1. Påbörja strålningen (22 juni)

2. Få peggen inopererad (30 juni)

3.  Strålningen till ända (30 juli)

4. Få peggen avlägsnad - IGÅR🤸🏼🎈🎈🍾

5. Förhoppningsvis få komma till Mälargprden Rehab Center

Jag brukar sällan glömma viktiga saker men för säkerhets skull brukar jag skriva upp dem i kalendern på min iPad. Det hade jag gjort även inför gårdagen men........ I glädjen över att jag äntligen, äntligen skulle bli av med slangen, som ömsom gjort ont och ömsom bara irriterat, glömde jag totalt bort att jag INTE skulle varken äta eller dricka efter klockan 11:00  11:15 svalde jag sista klunken av förmiddagskaffet. Oj då!! 

En sjuksköterska, som jag direkt gillade, tog emot och visade mig in i ett undersökningsrum. Vi hade en trevlig pratstund medan hon förberedde själva avlägsnandet av peggen. Slutligen rullade hon slangen runt handen, informerade om att hon skelle räkna till tre och stt det på tre skulle göra ont men som väl var bara ett litet ögonblick. Sedan skulle peggen vara ute.
Allt stämde. Peggen såg ut som en liten svamp med en diameter motsvarande en 1-krona i storlek. I magsäcken är en pegg uppblåst (men mjuk). Om man rycker hårt i den viker den ihop sig (för att kunna rycka effektivt hade sköterskan rullat sonden runt handen). I samband med avlägsnandet kom beviset på att jag druckit kaffe - inte mycket men lite - kaffe läckte ut ur hålet i magen. Sköterskan satte slutligen ett bandage, som liknade en liten blöja med klisterteip runt, över hålet och milstolpe nr 4 var nådd.

Nu ska jag gå in i sovrummet och ta bort "blöjförbandet" och istället sätta på ett nytt, tunnare. Oh, så skönt!!! Redan om ett par dagar kan jag ta bort även det.