Covid 19, läkarbesök, strålning, Trasdockan och SeniorNet

2020-10-25

De senaste sju månaderna har på många sätt varit annorlunda än alla år jag tidigare upplevt.

Inhemsk smittspridning av covid 19 bekräftades 6 mars.10 dagar aenare kom de första rekommendationerna från Folkhälsomyndigheten. Ett stort antal experter talade dagligen, i olika medier, om att alla måste ta ansvar. De råden har jag följt och därför har de fysiska träffarna med familj och vänner uteblivit för min del. Till en början kändes det lite konstigt men snart hittade jag andra vägar för både samvaro, möten och annat jag kunde göra med hjälp av internet.

Under tre månader, med start i slutet av april, hade jag nära nog daglig kontakt med sjukvården  Det handlade om läkarbesök, sjuksköterskebesök och besök hos den medicinska Folktandvården. Jag hade också samtal med sjukgymnast, dietist och fick besök av ASIH (avancerad sjukvård i hemmet). Allt detta skedde innan den panikskapande strålningen startade den 22 juni; 35 strålningstillfällen fördelade på sex veckor. 

Jag klarade helt enkelt inte av att ha en mask, formad PÅ mitt ansikte med endast små hål för ögon, näsa och mun - dessutom var masken fastspänd i britsen jag skulle ligga -blick stilla på (det gick inte att röra sig). Jag visste verkligen inte att jag skulle uppleva strålning så förfärlig, även om doktorn försökt förbereda mig. Jag var tvungen att ta lugnande medicin innan behandlingarna. Tack och lov att all strålning är över!

Som väl var, var jag och min kollega nästan färdiga med sista numret avTrasdockan, tidningen som jag skrivit för i 5 1/2 år nu (Trasdockan är Ragdollklubbens  medlemstidning och ragdoll betyder just trasdocka på engelska).
Kurserna i SeniorNet avbröts i.o.m. coronarestriktionerna, deltagarna i mina kurser var alla, utom två, > 65 år.

Alltså passade behandlingarna bra in i tiden men helst hade jag naturligtvis velat slippa drabbas av cancer. Mina besök hos sjukvården har, som väl är, glesnat ut från mitten av augusti.

Snart är det dags för den "vanliga" influensan att komma på sitt årliga besök. På 90-talet jobbade jag extra på en jourmottagning. Där utsattes jag verkligen för diverse smittor. Ett år tog jag på ett jourpass, 08:00-22:30, (rast var det inte tal om) emot 62 patienter med influensaliknande symtom och 42 st med andra åkommor.

Jag var så gott som aldrig sjuk innan  jag fyllde 58 år. Efter det har jag måst tänka om. Nu gäller det att alltid försöka undvika smitta. Den 3 november har jag därför - allt enligt nuvarande rekommendationer för riskgrupper, beställt tid för vaccination. Efter det väntar en röntgenundersökning i en sådan där hemsk "tunnel" men jag har sett till att det finns en ordination på en lugnande injektion innan undersökningen. Den här typen av undersökningar vänjer jag mig aldrig vid, även om jag klarar dem bättre nu än första gången jag var på datortomografi och magnetröntgen.

 

PET-undersökningen

2020-10-30

Hur jag tänkte i söndags förstår jag inte själv. Det var ju i onsdags som jag skulle till Karolinska sjukhuset, inte nu på måndag som jag skrev tidigare.

Jag hade tid på PET-mottagningen klockan 08:45 och togs emot av en mycket fåordig man. Om det beror på att han inte till fullo behärskar svenska språket eller om han bara är en tystlåten man, vet jag inte. Någon information om undersökningen fick jag i alla fall aldrig. Istället förde han mig till ett litet rum, där han satte in en nål i armvecket och tog ett blodsocker, som var perfekt (egentligen tar man bort nålen man sticker med och lämnar bara kvar en tunn plastkateter i blodådern). När det var klart, gick vi till en korridor en bit bort. Där skulle jag lägga mig på en brits, sa han. Varför jag inte fick sitta på en stol förstår jag fortfarande inte men han sa nej till det. Sedan kopplade han nålen jag fått till en maskin som pumpade in kontrastmedel. Efter en kort stund tog han bort droppet, tog med sig maskinen och lämnade mig utan att säga ett ord. Jag såg honom aldrig mer.

C:a 45 minuter minuter senare kom en sköterska. Hon uppmanade mig att gå och kissa och därefter sätta mig på en stol i korridoren. Jag hann aldrig landa på stolen, utan visades direkt efter toalettbesöket in i röntgensalen. Där fick jag lägga mig på en brits och sköterskan sprutade ett radioaktivt kontrastmedel i katetern i armen. Röntgenbilderna togs i rask takt och sedan kunde jag åka hem och vänta på svaret.
De två jag träffade på PET- mottagningen borde skickas på en kurs i bemötande - åtminstone kunde de få gå på studiebesök på strålmottagningen och lära sig hur ett bra bemötande ser ut.

Strålbehandlingen i somras föregicks av många undersökningar, däribland datortomografi. Då såg man att jag hade några förstorade körtlar på höger sida av halsen, vilket ledde till provtagning, d.v.s.körtlarna punkterades (från utsidan av halsen) och lite av innehållet sögs upp i en spruta för att sedan analyseras. De befanns friska, tack och lov, och jag kunde andas ut för den gången.

Vid det förra besöket hos min ”favvodoktor,”, Mathias von Becherath den 9 september, var körtlarna fortfarande förstorade. Därför beslöt Mathias att jag skulle remitteras till den PET-undersökningen som gjordes i onsdags (har tidigare skrivit lite om detta men idag får ni den fullständiga versionen).
Igår, runt klockan 16:30, ringde telefonen .....okänt nummer. Sex signaler gick fram och sedan kopplades samtalet bort, Jag brukar inte svara om telefonnumret inte framgår på displayen och gjorde det inte heller igår. Så snart signalerna tystnat ringde det igen, sex nya signaler. Samtalet kopplades bort även den här gången. Det ringer en tredje gång. Den här gången svarade jag. Vem kunde vara så ihärdig?

Det var Mathias!!! Han ville informera mig om att allt såg bra ut på röntgenbilderna. Underbart!!! Tack! Jag är aå glad att Marhias fortsatte ringa för, även om jag inte hela tiden tänkte på provesvaret, kunde jag nu andas ut och slippa fundera över en eventuell ny, tuff behandling.

Vardagen börjar bli sig lik

2020-11-05

Det är märkligt men man vänjer sig vid det mesta t.o.m.vid vardagen med  coronapandemin. Förutom betalkort, nycklar och telefon tillser jag numera att alltid stoppa ett munskydd i väskan innan jag beger mig av hemifrån. Så naturligt har mitt förhållande till Covid 19 blivit!!! Jag avstår från att besöka butiker och restauranger och att träffa mina vänner, som jag saknar, men t.o.m. det har jag vant mig vid. Jag måste ju göra det jag själv kan för att undvika smitta och jag vet att dagen kommer, när vi kan blåsa faran över. Tyvärr vet ingen när den dagen kommer.

För bara lite drygt tre månader sedan pågick strålbehandlingen fortfarande. Det känns så avlägset. Idag tänker jag knappt på att jag varit sjuk. Det enda som påminner mig är muntorrheten för den är så påtaglig; tungan sitter nästan fast i munnen när jag vaknar. Förvisso saknar jag matlust också men det har jag blivit så van vid att jag inte längre reflekterar över det.

Halvt på skämt har jag brukat säga att det bara finns två sorters människor; de som söker vård  helt i onödan (för minsta lilla sak) och de som inte söker trots att de borde. Människor har helt enkelt olika förhållande till både vården och sig själva. Jag tillhör den senare gruppen men har trott att jag - om jag t,ex, skulle drabbas av cancer, jämt skulle tänka på det och oroa mig för återfall. Till min glädje kan jag konstatera att så inte är fallet. Jag har mycket att se fram emot när Covid 19 lämnat landet :-).

 

Tillbakablick

2020-11-12

De flesta av mina vänner kan helt enkelt inte skiljas från sina saker. De bestämmer sig, gång på gång, för att göra sig av med sådant de varken gillar eller behöver men ingenting förändras. När "rensningsprojektet" är över är det mycket lite, om ens något, som ligger i kassen som ska skänkas till Myrorna.
Jag, som blivit ombedd att hjälpa till, har för länge sedan givit upp.

I deras bostad finns ännu inte något utrymme som man enkelt kan ta sig fram via, utan man måste först flytta på saker som står ivägen. Den första halvtimmen i det som skulle vara en rejäl utrensning av onödiga, gamla saker, försöker  jag leva upp till mitt löfte om att hjälpa till. Försiktigt frågar jag: "De här gardinerna kan du väl göra dig av med"? "Nej, mormors spetsgardiner minns jag från somrarna hos henne - inte kan jag väl göra mig av med dem? "Varför inte" Nej, det kan man bara inte". "Ok, men behöver du verkligen två matbord i vardagsrummet. Dem kan väl Myrorna få, för du brukar väl aldrig ha kalas"? "Nej, i och för sig inte, men kanske nå't av barnen vill ha dem". "Men de har ju sagt att de inte vill ha något som blir över hos dig". Ja, men de kanske ändrar sig".
Nu ger jag upp!!!

Själv är jag inte det minsta nostalgisk men det är klart att jag ibland tänker tillbaka och minns. Minnerna är ljusa  men livet går vidare och kommer att bjuda på nya utmaningar och möjligheter. Det gäller bara att se och ta vara på dem; glömma "gamla gardiner" och se framåt!

Idag hade jag kontakt med en väninna, som jag inte pratat med sedan i maj. Jag hade inte diagnostiserats med cancer då och nu skulle det bli jobbigt att redogöra för allt jag gått igenom under sommaren. Därför skrev jag till henne igår att hon skulle läsa  min blogg och att jag skulle ringa henne idag.
Jag har inte svårt att prata om canern men historien brukar både förvåna, överraska och skapa frågor hos läsaren. De som läst min blogg innan jag ringer, har hunnit "smälta" informationen och jag slipper jag "dra" hela sjukhistorien. 

Jag blev förvånad, när vi pratade om cancerbehandlingen idag, för jag insåg plötsligt att jag upplevde att behandlingen låg långt i bak i tiden. I själva verket är det bara 3 1/2 månader sedan strålningen var till ända. Hur är det möjligt? Diagnosen var ju skrämmande, strålbehandlingen panikskapande och mitt liv hade satts i gungning. Förklaringen skulle kunna vara förträngning men själv tror jag det beror på att så mycket hunnit hända på väldigt kort tid.

Trots allt ser jag mig själv som lyckligt lottad. Behandlingen har varit framgångsrik, jag mår bra och tror att min framtid blir ljus. Livet har nog mer att bjuda. Jag är både redo och nyfiken?

 

Mälargården

2020-11-19

Som jag skrivit tidigare har min doktor på onkologen skickat en remiss, för att jag ska få komma till Stiftelsen Mälargården Rehab Center. Innan i måndags visste jag bara lite om Mälargården men då kände jag att jag ville ha besked om jag beviljats rehabilitering eller ej. Därför ringde jag till Mälargården och fick prata med en vänlig och mycket tillmötesgående man, som letade fram min remiss och berättade att jag var bedömd godkänd. Planeringen för vårterminen var klar och två grupper skulle nu sättas samman med patienter med liknande diagnos som min; den ena skulle kallas till någon gång i januari den andra till i april - närmare bestämt den 26:e, på Nickes födelsedag. Om, mot förmodan, några av mina datakurser kommer igång under våren, kommer det sista kurstillfället vara den 15 april. Därför bad jag att få bli placerad i den senare gruppen, vilket var ok. Nu kan jag se fram emot två veckor utanför Sigtuna runt månadsskiftet april - maj, hoppas jag. Så spännande det kändes! Jag började leta information och läste allt jag hittade om Mälargården.

Jag tror på idén att samla patienter med liknande diagnoser i en och samma grupp. Vi som kommer i januari respektive april har redan mycket gemesamt; vi har alla genomgått en tuff tid, som berört oss både fysiskt och psykiskt Trots många likheter i terapin skiljer sig säkerligen vår sjukdomshistoria en hel del, inte minst våra känslor. Att prata om detta är säkerligen en del i rehabiliteringen. Vi som ingår i grupperna förstår nog varandra bättre än en person gör, som sluppit det vi nyligen tvingats genomgå om vi ska kunna bli friska.

Jag älskar vatten. Hade jag trott på astrologerna, hade jag sagt att min kärlek till vatten beror på att jag är född i fiskens stjärntecken. Nu tror jag inte en sekund på stjärntydare. Min förklaring till att jag är född den 1:a mars är att jag tyckte att det skulle vara trist att bara fira födelsedag vart fjärde år, så jag drog ut på förlossningen och höll mig kvar i livmodern tills den 29 februari övergick till ny månad.
Om jag har tur kommer jag att kunna bada i Mälaren innan jag åker hem. Avfärden sker den 7 maj (helgpermission fredag em - söndag kväll). Kanske är det väl optimistiskt att tro att vattnet i sjön då hunnit bli mer än 10˚ = minimitemperaturen på badvatten för mig. Om det är för kallt, gör det ändå inte så mycket, för det finns en tempererad pool på Mälargården med 32 - 34˚ varmt vatten. Där hoppas jag kunna tillbringa många timmar. I gymet däremot vill jag helst inte vara alls men om jag känner mig själv rätt, kommer jag att gå dit - bara för att få tyst på tjatet från någon hurtig sjukgymnast. Jag avskyr gym!!! Fysiska aktiviteter kommer att varvas med social gemenskap - det har jag förstått men vad som f.ö. finns på schemat vet jag inte. Tänk så underbart om det ginge att få massage där. Maten tillagas av Mälargårdens egna kockar och beskrivs som ”smakfullt tillagad husmanskost” men möjligheter till specialkost finns vid behov.

Jag tror att en vistelse på Mälargården är bra för både kropp och själ men........det finns ett orosmoln på himlen, ett moln fyllt av coronavirus! Måtte det komma ett vaccin innan april!!!

Jag har sedan min behandling startade ofta tänkt på hur det kommer att kännas att fritt kunna gå ut och träffa gamla vänner igen men trots att jag ser fram emot det, kommer jag inte att ”gå ut bland folk” förrän coronafaran har blåst över. Så länge rekommendationerna finns håller jag mig hemma. Om alla tagit samma ansvar skulle vi nog sluppit denna ”andra våg” men det lönar inget till att se bakåt. Det är bara framtiden vi kan påverka.