En av mina f.d kattungar

Lite här, mycket där

2020-11-29

Det har blivit glest med informtion den senaste tiden men det har varit så mycket som måste vara klart senast idag, därav rubriken, "Lite här, mycket där". Imorgon kommer tillvaron att ha lugnat sig och då berättar jag mer om den senaste tiden.

Kanske undrar du varför jag nyligen publicerade en bild på en katt, Förklaringen är att kissen på bilden är en av de kattungar som kommer från min egen uppfödning; - en både vacker och trevlig kisse, som är far till många förtjusande avkommor.

Min dröm har länge varit att bli uppfödare; att få följa en kattmamma och hennes bebisar från förlossningen fram tills, de från början hjälplösa kattungarna, utvecklats till livliga små krabater, redo att klara sig på "egen tass" och flytta till sitt "för alltid-hem". Drömmen förverkligades en novemberdag 2011. Då fick jag, egentligen Stina, vår första kull och jag antog stamnamnet SE*Spinetts.. 

 

En vardag i november2020

2020-11-30

Trots att coronapandemin har förändrat världen på många sätt, har det ändå hunnit "bli en vardag" även i dagar med restriktioner och följderna av dessa. Innan mars i år hade de flesta säkert aldrig ens tänkt tanken på att något dylikt skulle kunna inträffa. 

Till en början reagerade jag på när några började använda munskydd ute i samhället, munskydd hörde ju sjukvården till, det var jag van vid...... men utomhus???

Idag, nästan exakt sju månader efter coronarestriktionernas införande i vårt land, reagerar jag tvärt emot tidigare; om människor inte använder munskydd på platser där de inte kan undvika främmande personer hajar jag till. Människan vänjer sig vid det mesta och även nu, när vi tvingas leva med begränsningar vi ogillar, har vi vant oss och ser dem som naturliga inslag i vår vardag. 

Likadant har det varit med cancern för min del. Behandlingen var jättetuff de första månaderna men idag tänker jag sällan på hur gräsligt jag tyckte det var att ligga fastspänd på den kalla britsen utan att ens kunna röra mig det minsta men även det blev min vardag så småningom

Min förhoppning är nu att bloggen framöver ska ge dig en bild av hur min friaka vardag ser ut och att mitt liv återgått till att vara nästan som innan pandemin och cancerdiagnosen; d.v.s. att handla väldigt lite om begränsningar, undersökningar och sjukdomar. Istället hoppas jag kunna berätta om ett friskt liv och det jag vill, gör och gillar; att leda kurser, träffa änya spännande människor och prata gamla minnen med vänner jag lärde känna för länge sedan. Bloggen kommer att bli mer som en dagbok, nästan helt utan sjukdomar utan sjukdomar, läkare, undersökningar och behandlingar, hoppas jag. Jag blir glad om du ändå vill följa och stötta mig vidare fram mot dagen då jag kommer att friskförklaras.

Tiden innebär alltid förändring


2020-12-08

Det är länge sedan jag skrev något men jag har haft ett tight schema den senaste tiden. Vi hade ett ”sistadatum” för att skicka vårt tidningsunderlag till till tryckeriet, om den skulle hinna vara medlemmarna tillhanda innan jul. Då vi endast är två redaktörer var vi tvungna att jobba hårt för att fylla tomrummet där en artikel vi blivit lovade var tänkt att ligga men ..........den hann inte komma i tid!!! Vi var därmed ute i senaste laget men vi har en fantastisk AD, som förlängde sina två sista arbetsdagar, för att få iväg Trasdockan i rätt tid. Jag har även haft en del att förbereda inför styrelsemötet i Seniornet, som vi hade igår. Tidningen är nu färdig och skickad för tryck och styrelsemötet klarades av utan nämnvärda problem.
Ett av besluten igår var att jag ska leda informationsträffar i Allaktivitetshuset här i Sundbyberg, dit vi ska bjuda  in seniorer via en annons i lokaltidningen. Jag vill börja med att lära dem att hitta information om sig själva på hemsidan 1177. Jag ska öven ta mig an Seniornets hemsida, som lämnar en hel del övrigt att önska. Jag inser att det är ett gediget arbete, särskilt det senare, men har man lusten kvar fungerar det mesta. Jag gillar när dagarna känns meningsfulla och att skriva, utbilda och själv förkovra mig själv ligger mig varmt om hjärtat.
2015 var jag med och startade Trasdockan, kattidningen som nu fick återuppstå efter att ha legat i träda i många år. Tidningen har blivit mycket uppskattad och därmed är mitt mål uppnått. Efter 5 1/2 år är jag redo för nya utmaningar.

Jag tänker sällan på cancern och dess reella och eventuella påföljder men påminns om den varje morgon. Många gånger innan cancerbehandlingen har jag uttryckt, när jag varit mycket törstig,: ”jag är som ett läskpapper i munnen”. Jag kan lova att jag då inte hade en aning om vad det egentligen innebär. Det vet jag nu.
Kort tid efter strålstarten var saliven seg och riklig när jag sovit. Detta varade inte särskikt länge. Därefter blev salivproduktionen sparsam men utan egentliga besvär för mig men..... Efter ytterligare en tid ändrades detta. Idag vet jag verkligen vad det innebär - och kan stå för att jag är torr som ett läskpapper i munnen. Sedan c:a två månader tillbaka är min tunga helt torr när jag vaknar - utan minsta tillstymmelse till fukt. Även slemhinnorna i munnen är torra. Om jag förstår saken rätt beror detta på strålarna som riktats mot tumören. Biverkningarna är jag van vid och jag reflekterar inte längre över dem. De är egentligen inte ett stort problem. Jag har alltid ett glas med vatten bredvid sängen och efter ett par klunkar har salivproduktionen startat igen. I vaket tillstånd fungerar spottkörtlarna som de ska, åtminstone förorsakar de mig inga problem. En annan biverkan av strålningen kan gälla tänderna. Därvidlag har jag inga subjektiva besvär. Det enda som påverkat mig är att en tand drogs ut i profylaktiskt syfte, eftersom strålningen påverkar tandbenet negativt. Efter det har jag regelbundet gått på kontroller hos den medicinska Folktandvården på Karolinska sjukhuset. Om jag ska kontrolleras för evigt har jag ingen aning om men ska fråga imorgon, när jag ska dit för ny kontroll.

Ska bättra mig

2020-12-18

2020-12-18 Som alltid har det varit mycket som måste bli klart innan jul; styrelsemötena är nu avklarade men protokollet från Ragdollklubbens sammanträdde återstår för mig att skriva, inte helt lätt då strukturen inte alltid är den bästa på de mötena.

Trasdockan och städning är en annan sak som måste klaras av snarast; då menar jag inte rengöring av hemmet utan sortering/rensning bland en massa dokument och bilder, som ligger huller om buller i mina iPads.
Jag använder två plattor. Min avsikt var från början att den ena skulle innehålla material till utbildningar, möten och annat som hör SeniorNet till, den andra användas till privata saker och Ragdollklubben. Tyvärr blev det inte så, eftersom den padda jag egentligen skulle använda ibland var urladdad och jag tog då den andra och tvärtom. Nu ska jag göra ett nytt försök att få ordning i oredan.

Tidningen har distribuerats under den här veckan och jag känner mig jättenöjd med den, vilket är extra roligt eftersom detta nummer är Carinas och mitt näst sista. Det sista ska bli en tillbakablick på våra år i redaktionen. Hur det sedan kommer att gå med Trasdockan är ovisst, eftersom det är väldigt många timmar man behöver lägga ner på en tidning om den ska bli av god kvalité, både innehållsmässigt och språkligt. Kommer någon vilja ta på sig det ansvaret?

Jag var nyligen på ett besök hos min tandhygienist på Folktandvårdens medicinska avdelning på Karolinska. Strålningen och muntorrheten påverkar mun- och tänder, så jag bör kontrolleras halvårsvis. Jag fick vid besöket en receptbelagd tandkräm utskriven och hoppas att någon av mina snälla grannar vill hämta ut den. Nästa besök hos tandvården är planerat till mitten av januari. Återkommer med ett nytt inlägg innan julhelgen.

Det har bara inte blivit av

2020-12-27

Förra gången jag publicerade ett inlägg var min intention att skriva lite oftare. Enda  förklaringen till att det ändå inte blivit något på länge är att jag helt enkelt inte haft lust. Därför har jag en del att berätta nu.

Sedan mitt besök hos tandhygienisten, Madeleine, har jag haft en del att fundera över. Det jag inte berättade då var att Madeleine reagerade över ett knappnålsstort sår på min tunga. Jag uppmärksammade det själv för några veckor sedan och har redan fått det bedömt av min favvodoktor, Mathias. Han tolkade det som ett resultat av att en vass tand skavt mot tungan där. Det hoppas och tror jag också men..... Madeleine slipade ner den vassa tanden men ville ändå visa såret för tandläkaren, varför hon tog flera bilder på tungan och gav mig en tid för återbesök i mitten av januari. Till en början reagerade jag inte så mycket över Madeleines besked/åtgärd men efter en dryg vecka börjad jag fundera. Ett par dagar senare bestämde jag mig för att beställa tid hos Mattias igen. Än en gång vill jag säga att cancervården är fantastisk, åtminstone på Karolinska sjukhuset.

Jag har två kontaktsjuksköterskor, Hanna och Annalena. Annalena har jag haft, och har, mycket kontakt med, t.ex. var det hon som tipsade mig om möjligheten till rehabilitering på Mälargården. Hanna har jag bara hälsat på och pratat med i telefonen en gång tidigare. Hanna ”hör till” Matthias, öron-, hals- och huvudcancermottagningen, och Annalena till Helena, onkologen. Denna gång ringde jag Hanna och jag fick tid hos Mathias på onsdag. Jag vill tro att det lilla såret är benignt, som det heter, d.v.s. ofarligt, men det räcker inte att bara tro.
Julen har varit mer än lugn; både umgänges- och matmässigt. Jag sammanfattar helgen imorgon.