Ljuset betyder mycket

Ju längre tiden går, desto ljusare blir det - både dagen och livet men båda har sin begränsning. Dagarna kommer att bli ljusare fram till sommarsolståndet 21 juni, när livet tar slut vet man inte. Därför ska man njuta av den dag som är samtidigt som, som jag skrivit tidigare, man ska ha planer - saker att se fram emot. Det har jag!

Jag var hos tandläkaren, Folktandvårdens medicinska avdelning, i tisdags. Där träffade jag tandläkare Irina. Hon passar mig, livlig och informativ samtidigt! Irina berättade att såret på tungan börjat läka men att jag fortfarande hade kvar en vass tand i överkäken (den hade tandhygienisten missat). Irina slipade ner den vassa kanten och gav mig tid för återbesök för att ev. slipa lite ytterligare.

Jag har nu kommit exakt 5 1/2 månad framåt på min väg mot att bli frisk  (friskförklarad blir man först efter fem år utan återfall). Jag har alltid haft hopp och tro på att så kommer kommer det att bli för mig och jag har sluppit negativa tankar. Livet blir ljusare och ljusare i takt med dagen nu och förhoppningsvis kommer mina positiva tankar fortsätta vara med mig genom livet.

I min förra blogg, som helt fokuserade på mina katter/avel, skrev jag ett avsnitt så gott som dagligen. Det var min avsikt även i denna men..... kanske kan jag skylla på covid 19 att det inte blivit så här. I och med att jag ytterst sällan lämnat hemmet den senaste tiden och det har inte hänt så mycket. Det är mest skrivande i en eller annan form, som jag ägnat mig åt. När vi nu lämnat regniga, mörka december bakom oss, ska jag börja promenera (om det inte är för halt).

Mikael, som är ordförande i Seniornet Sollentuna, är en ny bekantskap för mig. Bekantskap kanske är för mycket sagt, vi har bara träffats över Zoom (med ljud och bild) men när pandemin är över har vi bestämt att ses för att dra upp ramarna för en tänkt utbildning för handledare i nybörjarkurserna.
Till en början ska Mikael nu finnas som ”back up” för Inger och mig, när vi nu ska påbörja arbetet med att förbättra/förändra Seniornets Solna-Sundbyberg nuvarande hemsida och därmed säkerligen komma att behöva tips  om sättet att hantera WordPress. Nästa möte för Inger och mig är planerat till på måndag klockan 11.

Viktigast i livet

2021-01-22

Igår läste jag journalanteckningen från mitt senaste besök hos Mathias von Becherath och hittade då bl.a. följande

"Status
Allmäntillstånd: gott, opåverkat, på mycket gott humör". 

Nu är jag förvisso oftast på gott humör men beskedet jag fick - ”allt ser bra ut” i kombination med Mathias lugna, vänliga bemötande, höjer nog sinnesstämningen t.o.m. hos dem som inte får lika positiva besked som jag fick.

Hälsan och livet är det enda som verkligen är viktigt. Har man inte insett det tidigare, blir det tydligt när man drabbas av ohälsa. Visst brukar pengar underlätta i många avseenden men jakten på mer och mer leder ofta till ohälsa, rent utav död i vissa fall - jag tänker då inte minst på den förfärliga gängkriminaliteten. Lagom är bäst!!! För ett år sedan var jag lyckligt ovetande om den knöl, som sedan visade sig vara en cancertumör. Hos vissa väcker upptäckten av en tumör så stor ångest att de helt förtränger den, andra vill få den undersökt direkt. Jag tillhör den senare gruppen, vilket jag är glad över, för ju förr behandling kan sättas in desto bättre är prognosen i de allra flesta fall.

Livet före och efter en tuff cancerbehandling brukar skilja sig åt i flera avseenden. Förvisso är jag född optimist men jag är även realist. Därmed har jag svårt att tro att jag någonsin mer ska återfå smaksinnet och längtan efter sådant som jag minns var god mat. Detta trots att man sagt mig att vissa, i detta avseende, blivit helt återställda efter lång tid och att det finns hopp i upp till två år. Jag känner smak idag men tyvärr är inget lika gott som det var innan strålningen.

God mat och gott vin i mysig miljö och trevligt sällskap har varit det som förgyllt mitt liv allra mest tidigare. Nu ska jag jobba för att hitta något annat som ger guldkant på tillvaron. Det väsentligaste har jag ändå kvar; livet och livsgnistan, familj och vänner. Allt annat är av underordnad betydelse.

Gamla minnen

2021-01-30

Mina inlägg här på sidan har glesnat i samma takt som mina åtaganden i övrigt ökat. Jag tänker inte heller ofta på att jag, för inte länge sedan, genomgick en tuff strålbehandling. Vid närmare eftertanke inser jag att  jag fick den sista strålningen för på dagen sex månader sedan. Det som idag påminner mig mig om cancern är, som jag  tidigare berättat, muntorrheten och tungan. Innan tungan på morgonen "lossnar" från tänderna, blir rörlig och kan forma orden jag vill säga, måste jag dricka ur vattenglaset som står bredvid sängen och vänta på att det ska få tungan att "lossna". Det lilla aåret å tungan känns fortfarande men det besvärar mig inte länge, jag har vant mig med att det finns där.

I förrgår ringde en kurskamrat från sjuksköterskeutbildningen på Röda Korset. Vår vänskap har alltså hållit i sig i nära 45 år. De senare åren har vi brukat se en filmtillsammans i Filmstade Sergel, eftermiddagsföreställning. Filmerna har nog ändå inte varit den största behållningen av dagen. Det har varit fortsättningen på eftermiddagen och kvällen.

Efter filmen har vi varit väldigt hungriga och funnit det optimala stället för mat. Vi korsar bara Hötorget och går in i Kungshallen. Där finns många restauragnger att välja mellan men i de flesta fall brukar det bli grekisk mat och husets röda. Vi btukar äta, dricka och prata i många timmar - om nuet naturligtvis men vi har många gemensamma minnen som vi tycker om att tänka tillbaka på? Vi har många fina minnen tillsammans!

Jag sjösatte projektet med att modernisera, uppdatera men framför allt att "lätta upp hemsidan "Seniornet Solna-Sundbyberg. Jag vill poängtera att jag själv inte varit inblandad i den tidigare versionen. Det är ett gediget arbete att skapa en tredvlig hemsida, även om man kanske inte tror det om man inte själv varit med om det.

Jag har påtagit mig rollen som projektledare och till min hjälp har jag tagit klubbens ordförande, Björn, och kassör, Inger. Mikael, webbmaster i Sollentuna, har ju lovat hjälpa mig v.b (tror jag skrivit om det tidigare.  I måndags hade vi vårt första möte. På dagordningen fanns: Dropbox, textsnitt, bilder, Wird Press, texter, publicering, och ansvarsområden. Jag själv skrev minnesanteckningar.

Var och en jobbar nu "på sin kammare" för att på måndag "stämma av" och planera vidare.

Tre cancerrelaterade besök på Karolinska sjukhuset är planerade under februari. I nästa inlägg beskriver jag närmare vad dessa rör sig om. 

 

 

 

 

Hos sjukgymnasten

2020-02-06

Jag önskar att jag hade en större tilltro till vissa behandlingar; sjukgymnastik och akupunktur t.ex. Förvisso tror jag att viss sjukgymnastik har effekt men ... 

För c:a två månader sedan blev jag uppringd av en fysioterapeut (nyare titel för sjukgymnast). Hon erbjöd mig akupunktur mot den muntorrhet som besvärar mig på morgnarna. Jag har jag aldrig trott på akupunktur men för att behandlingen ska ha effekt måste man nog tro på den.

I slutet av 90-talet började allt fler födande kvinnor efterfråga akupunktur som smärtlindring och jag ville  ge behandlingsformen en chans. Därför anmälde jag mig till  en akupunkturkurs. Den avslutades med en resa till Peking, där vi deltagare bl.a skulle få se ett kejsarsnitt med akupunktur som enda bedövning. Jag hoppades att jag jag efter det skulle bli övertygad om att akupunktur hjälper lika bra som våra västerländska metoder gör, när man vill smärtlindra/bedöva.

Patienten låg redan på operationsbordet, när min grupp släpptes in på åskådarläktaren men..... vad var det som stack ut vid sidan av operationsbordet? Jag ville inte tro det jag såg, så jag frågade en sköterska som satt två stolar bort från mig. Tyvärr bekräftade hon det jag redan visste - det var EN EPIDURALKATETER. Man använder altså samma bedövningsform vid kejsarsnitt som vi gör i Sverige. Skillnaden är att kvinnor i vårt land slipper en massa nålstick. Kvinnan hade alltså fått ryggbedövning innan vi fick sätta oss tillrätta på läktaren!!! 
Fysioterapeuten som ringde mig blev sur, när jag tackade nej till erbjudandet om en serie akupunkturbehandlingar.men varför ska jag tacka ja för att göra henne glad av att få sticka? 

Nästa kontakt med fysioterapimottagningen var när Anna, en annan sjukgymnast, ringde.
Som en följd av strålningen har jag drabbats av lymfödem, vilket betyder att lymfvätsks  har ansamlats under hakan. Förvisso inte det värsta som kan hända men går det att få bort den vill jag givetvis prova. 

I tisdags besökte jag Anna. Jag frågade henne: "handen på hjärtat, brukar akupunktur ge effekt på muntorrhet"? Lite slingrande svarade hon: "nja, det är ju lite olika". Jag ville inte pressa henne mer - jag vet vad hon anser! 

Anna lindade en mjuk lite elastisk binda under hakan och över skulten och gav mig instruktioner om hur jag skulle använda den. Det har blivit fyra timmar per dag. Kanske har jag inte heller så stor tilltro till denna behandling men den är absolut värd att testa.